Del 1 - Resan

010210 Lördags morgon. I Luften mellan Göteborg och Stockholm Upp genom den tunga dimman och molntäcket, upp i ljuset ovan molnen.

Snart ligger det ett stort heltäckande vitt täcke långt under oss. I väster ser jag precis solen komma över jordens kant. En röd ljusnande tjock rand som snabbt blir en rund röd sol som stiger och blir brandgul. Himlen är färggrann i blå, grön och röd. Ovan oss är den helt klar. En sådan himmel ser man nästan aldrig i Göteborg på vintern.

Det är en ovanlig känsla av samhörighet som känns när man kan se horisonten runt om. Jorden blir mindre och det känns som om man kan se dess kanter.

Vid Vättern glesnar molntäcket och man kan börja se åkrar under. Frukost serveras.

Ju längre norrut man kommer ju frusnare blir lapptäcket därnere. Man kan se sjöarna som små isfläckar.

Mellan Stockholm och St Petersburg

I Stockholm är marken bar och solen skiner. Inget molntäcke a la´ Västkusten.

Det delas ut tull-lappar där man skall fylla i allt man för in. Alla kontanter i alla valutor skall skrivas ner och har man mer än 1500$ skall förtullas. Man måste skriva upp sin mobiltelefon, mediciner m.m. Lite omständigt och svårbegripligt.

Denna viktiga lapp skall jag tydligen bära med mig till jag åker hem och då skall jag skriva i en lapp till och deklarera vad jag för ut…

Egentligen började byråkratin innan resan med ansökan om visa. Jag skulle ju ha ett arbetsvisa och det tog lite tid att få inbjudan från Ryssland undertecknad av OVIR och sedan ta med den till konsulatet tillsammans med den kopia på mitt pass+ tre bilder i svartvitt och …och….glömde jag något nu. Jo, man skall ha en hemförsäkring som täcker resor. 300kr kostade detta. Jag kunde få det fixat på en dag om jag betalade 1000kr….Men som tur var hade jag tid.

Konsulatet hade ingen upplyftande inredning. Tråkiga väggar och inga dekorationer. Man fick liksom en försmak av Ryssland? Jag känner mig lite nyfiken. Jag har ju aldrig varit där förut.

Jag kan se Östersjön i ett uppsprucket molnunderlag. Det ligger is därnere. Den är uppsprucken och avskild med små blå kanaler. Isen ser ut som ett underligt mönster såhär ovanifrån.

Planet landar och jag kliver ur på flygplatsen. De varnar oss att det är halt när vi kommer ut på trappan. Det är det. Man måste hålla sig i ledstångarna. Vilket kyla!

Det biter i kinderna. Solen skiner från en klar himmel men vinden blåser kallt. Det ligger ett vältrampat snötäcke och is överallt. Vi åker buss till terminalen. Hua, kan de inte stänga dörrarna!

När jag väl kommer in går det snabbt att traska genom passkontrollen. Kontrollören ser lagom uttråkad ut och jag kliver fram till väskrullbandet. Nämen titta, den första väskan som kommer ut är min ryggsäck!

Så , jag haffar den , går på grönt och kommer rakt ut i foajén. Där står Evgeny med den skylt i handen med mitt namn på.

Det känns lite kul- Så vi skrattar och skakar hand. (Tack och lov inga pussar- men det visste han nog att vi inte är vana vid i Europa.) Vi "haffar en bil" vid flygplatsen in till Centralstationen.

"Haffa bil"

Att "haffa bil" betyder att man bara viftar med handen så stannar en privatbil som vill ha lite extra bensinpengar , plockar upp dig och kör dig dit du skall i ilfart. OBS!

Man skall komma överens om priset först. Första bilfärden satte redan mitt hjärta i halsgropen. Jisses, så de kör! Fort och aggressivt och saxar mellan alla bilar med minimala marginaler på ca 2 cm. Dessutom är det glashalt och få har vinterdäck. På vägarna samsas bussar, bilar, truckar och galopperande hästar! Man räds inte att gena över refuger eller gårdsplaner.

I alla fall så kommer vi fram till Centralstationen och lämnar in våra väskor. Sedan tar vi en lång, kall och halkig promenad genom St Petersburg som är en stor och stundsvis ganska vacker stad med stora pampiga byggnader, kyrkor och broar.

Vi går till Palatset och tittar på detta sedan sneddar vi till St Peters Fortet "Petra Pavlovska" och tittar in på ett museum. Jag hinner se ganska mycket av St Petersburg innan vi frusna tar in på ett kafé och dricker lite livgivande kaffe. Jag börjar få ordning på de ryska bokstäverna. De är inte så konstiga i alla fall.

Några är som våra men uttalas annorlunda andra är helt nya.

Evgeny skrattar åt mig när jag försöker uttala vissa.

Man har verkligen pälsmössor på huvudena. Både män och kvinnor. Men befolkningen i St Petersburg ser ganska europeisk ut.

Evgeny är en kille i 100kg klassen , han arbetar som säkerhetsvakt på en bank.

Han har humor och ett vänligt utseende. Blå ögon och mellanblont hår.

Efter kaffet som är sött och starkt tar vi oss tillbaka till stationen för att ta tåget till Novgorod Nijni. Det är dit resan skall ta oss. Där finns dojon och där skall träningslägret vara.

Vi går på tåget som är ett nattåg. Vagnarna är fina men smutsiga på utsidan. Innombords är de ombonade och det finns mattor på golven. Det är rent ,fint och rökfritt. Tack och lov!

Musik spelas i högtalarna fram till läggdags. Bäddarna är bra och lakanen i bomull. De känns mjuka och sköna. Täcket är kraftigt och det behövs. Kudden jättestor ca: 1*1 meter och man liksom sjunker ner i den. Vi pratar länge på vägen mot Nogorod bl.a. om vilka ätbara svampar som finns i Sverige och i Ryssland. Tågets tysta dunkande är sövande och snart faller ögonlocken ner.

Tåget dunkar vidare i natten ganska tyst och väldigt smidigt. Ute är det vidder av snö som virvlar förbi. Det är ca 100 mil innan vi kommer fram.

Tågpersonalen försöker att bråka om biljetten som beställts i Evgenys namn, men vi misstänker att det försöker att hitta ett sätt att tjäna pengar på. Så vi ignorerar dem.

När jag går i korridoren talar folk ryska med mig. Men jag ler bara tillbaka eftersom jag inte har en aning om vad de säger. De verkar vänliga och glada i alla fall.

På mogonkvisten blir vi serverade kaffe och te i koppar av glas med små metallhållare på. De är typiskt ryska. Vi rullar sakta in mot staden genom ett gigantiskt industriområde, med anläggning efter anläggning utan namn och reklam på. De är stora och fulla med rör och cisterner. Allt ser så grått ut.

Söndag morgon Novgorod Nijni

När tåget stannar klär man på sig väl och går ut. Kylan är om möjligt värre här.

Jag känner mig plötsligt nedstämd. Novgorod ser grå ut. Husen är hemsk slitna. Det ser ut som om man inte målat eller underhållit på ca 40 år. Vi haffar en bil och snart är vi hemma hos Evgeny och Iliana. Där börjar jag känna mig bättre till mods. Det är varmt inomhus och den mänskliga värmen märks.

Iliana , som också tränar aikido och är tränare i dojon har en utstrålning som man märker fast hon inte talar engelska.

Vi får genast en bra kontakt och lyckas kommunicera bra ändå. Jag träffar också deras sexåriga son Ilja och katten Roma. Vad man märker mest är att det är lätt att skratta och att alla tycks ha en underbar humor. Vi äter lunch bestående av bliches.

Det smakar underbart.

Del 2 - Träningen

På söndagen efter lunch är vi på väg till dojon. Det haffas en bil på gatan utanför lägenheten. Man får klättra över en snövall för att komma ut på gatan. Det är halt på den packade snön. I snabb fart kör vi snart igenom Novgorod Nijni som är en stor stad.

Rätt som det är ser man en bil som åkt av vägen ner i snön och bakdelen sticker fram ur snön. Bilen glider som en pulka fram över vägen. När man kommer till den stora bron som leder över Volga (som verkligen är stor och bred) står det en jättestaty över Lenin vid vägen. Den är verkligen jättestor. Kanske som kolossen i Knossos? Jag har aldrig sett en så stor staty (tror jag). Ingen kommenterar dock statyn eller talar om vem den föreställer. Man vet liksom ändå. På andra sidan Volga ligger Novgorods gamla borg som byggts för att stå emot angreppen från Kazan för länge sedan. Där ligger också ett kloster som skiner helt vitt i solen. Snart virvlar vi in på smågator med trähus på sidorna. Det är de gamla delarna av staden. Jag blir genast helt förtjust i dessa hus.

Vi kommer fram till centrum och det sportcentrum vi skall träna på. Det är ett fint center med en lite bar där man kan dricka te, vodka och äta mat eller snacks. Omklädningsrummen är fräscha. Bänkar i trä och hängen i trä, bra duschar och fräscha toaletter. Sportcentrats direktör går i korridoren, en stor bjässe till karl. Han stannar och talar ryska med mig. Det skulle vara kul att förstå vad han säger. Han ser stor och stolt och glad ut. Så jag nickar lite. Ileana pratar på. Tur att hon sköter det. Men känner sig lite språkhandikappad fast man ändå förstår en hel del.

Första dagen kör vi i den mindre dojon. Kitaiso och sedan full fart med träning tre och tre. Det ser bra ut. De har hum om rörelserna och ganska bra ork.

Vi kör kitei taigi och jobbar med formen. Vi kör mellan 14,00-19,30 denna dag då det bara är "halvdag". Vi kommer att köra mellan 7-8 timmar varje dag de närmsta dagarna. Tyvärr känner en av instruktörerna av sin rygg, som han haft problem med tidigare och får sitta bredvid ett tag. Jag avslutar med att introducera kiatsu. Evgeny talar bra engelska och översätter hela tiden. Även när jag ibland kastar honom (till allas munterhet!) Det är ändå lätt att få kontakt med alla på mattan och de nickar och ställer frågor och har lätt att skratta. Ingen vill erkänna att de kan engelska men jag märker snart att de förstår vad jag säger.

Vanja som är 9 år gammal ( se bild) och den yngsta på mattan svara mig på perfekt engelska med alla artiga fraser.

Efter träningen som vi delar upp i två längre pass, är man mör och trött och jag åker med haffad bil till en lägenhet där jag får bo under min vistelse. Det är Vadims lägenhet och han har flyttat någon annanstans… så det känns lite "kymit" att de gjort besvär men de bedyrar att de inte är besvär och är så himla vänliga att man inte vet vad! Ute snöar det igen och det är ändå kallt. Man stupar i säng efter den långa resan och träningen. Det känns verkligen att man måste koncentrera sig. Gud, vad jag är trött.

Del 3 - Nästa träningsdag

Lägenheten

När jag vaknar på morgonen kan jag känna madrassens hårdhet mot min rygg. Det är väldigt lockande att bara svepa det tjocka täcket närmre och sova lite till. Jag kan höra grannar som rör sig och låter ovanför. En Tv eller radio skrålar någonstans långt borta. Jag kan höra kylskåpet "brumma" i köket och toan "brusa" i badrummet. Jag kliver upp. Ute är de grått på himlen och vitt om snön. Snöflingor virvlar omkring igen. Genom köksfönstret kan jag se hur människor rör sig snabbt över gårdsplanen. Det måste vara kallt, tänker jag.

Jag tänder gasspisen i köket och kokar vatten till kaffet. Fönstren är dubbla men ändå lite dragiga. Någon har tejpat runt om för vintern och jag förstå att då är de stängda under den kalla årstiden. Jag hämtar lite ryskt surt grovt bröd, en bit ost och sjunker ner i tvåsitssoffan i det lilla vardagsrummet med kaffekoppen. Det känns som om kaffet kräver socker. Sockret verkar sötare än jag är van vid. Det är en ganska lagom och god frukost.

Lägenheten är nog på ca 40 m2 och här bor tre. Allt är mycket ordningsamt och städat. Jag känner mig lite som en främmande fågel där jag sitter. Golvet är av linoleum med ett brunt mönster i. På väggen hänger en äkta matta och i taket sitter tapeter. Allt har olika mönster men i samma bruna och gröna färger. Rummet domineras av en TV och ett jättevitrinskåp. Listerna längs golvet är slitna och spruckna men efter ett tag ser man inte detta längre. Det slår mig att det som dominerar rummen mest i Ryssland är människorna!

Strax efter att jag klätt på mig kommer Evgeny och Ileana och hämtar mig. Idag har vi en "haffad bil" som tillhör en god vän till Vladimir (en av de tränande).

Chauffören är mycket bra. Han kör lugnt och metodiskt och visar olika delar av staden. Bl.a. stannar vi till i en av parkerna. Där finns isstatyer. Stora, robusta som ryssarna själva står de i snön. "gummor och gubbar", tomtar och till och med en rutschkana av is för barnen. Novgorod har ca 2 milj. innevånare men det är ingen turiststad som St Peter eller Moskva eftersom det ligger mitt inne i Ryssland. Det är en industristad. Här möts floderna Volga och Oka, två jättefloder. Uppe ifrån fortet kan man se ut över de två jättelika floderna och en bra bit in i Ryssland åt bägge hållen. Just nu är det fruset och man kan se barn som åker skridskor eller män som pilkar fisk som små prickar på isen.

Jag förstår att här avstannar ingen verksamhet för 2 meters snö, inte! I Göteborg hade det varit kaos och undantagstillstånd. Här står det folk ute på gatan i snö och is i små tält och säljer saker… Ja, till och med glass säljs i kylan på gatan! När vi går längs huvudgatan stannar jag och tittar en stund på en "torggumma". Hon sitter fullt påpälsad på en liten stol i ett litet tält. Ullkappa upp till öronen, halsduk till näsan och pälsmössan på huvudet, tjocka vantar på händerna. I knät ligger en katt.

Jag köper en "matroshka" ( en rysk docka med dockor i). Ryska gummor har verkligen den formen, speciellt i sina vinterkappor! Jag måste ju bara ta med en docka hem! Evgeny frågar vad mitt första intryck av Ryssland är och jag hejdar mig lite innan jag svarar. Skall jag tala om den första deprimerande känslan som kom över mig? Jag väljer en medelväg och berättar att jag blir fascinerad av människorna.

De är öppna, glada och gästvänliga. Han frågar hur jag upplever språket. Jag berättar att "när de inte skrattar låter det som om de klagar". Evgeny skrattar länge åt detta. Sedan säger han; Du har nog fångat lite av den ryska själen där…

Idag skall vi ha träning 10,00-13,00 och 18,00-22,00. Det blir en tuff dag. Men så länge som de vill träna, undervisar jag.

Det är en glädje att undervisa en grupp som är så intresserad, öppenhjärtig och koncentrerad. Men det krävs ändå en hel del att undervisa så många timmar och fortfarande vara fokuserad. Ibland känns det som om man har uppförsbacke. Det finns en grupp på ca 14-16 personer som kommer varje dag och tränar så gott som hela tiden. Förutom dem finns det också en grupp som kommer när de kan. Vanja är yngst med sina 9 år och sedan finns det tränande upp i ålder med grått hår. Jag börjar försöka att lära mig namnen. Sergei (den stora majoren) och Sergei (den långa med glasögon och skägg) Sergei (den korta med glasögon), Vladimir ( den långa ljusa) Vladimir (den långa, större med slänglugg), Vladimir (den mindre).

Evgeny säger att om jag dricker lite vodka kommer allt att framstå klarare. Jag säger att om jag dricker vodka kommer alla att bli "Sergei"!

Det finns en Ivan (men inte den förskräcklige!) och Vanja heter också Ivan men han kallas Vanja. (alla har kortare smeknamn på sina namn). Ecgeny=Shen , Ileana=Lena, Alexander=Sacha

Jag börjar långsamt få grepp om det hela, som man säger. Idag svarar de mig ofta på ryska, så det är bara att börja förstå: Spatsiba=tack , Raz, Dva =ett, två

Samtidigt känns det som om mitt liv börjar ändra perspektiv. Det känns som att vandra bakåt i tid och rum samtidigt som det går framåt. Man liksom expanderar mentalt?

Del 4 - Maten

Man äter ofta med gaffel, sked eller kniv, inte så ofta med två verktyg på samma gång. Maten är god, fyllande och mättande, brödet vitt eller grovt. Vinet alldeles för sött och starkt, ölet gott och det finns öl med smak av honung som smakar mycket bra. Vodkan bestämmer jag mig för att inte smaka. Jag skall ju orka också. Jag smakar inlagd svamp som är gott men lite ovant. Man äter mycket inläggningar. Borst i hemmiljö är en god och mastig soppa som man lägger smetana i ( gräddfil). Vilket gör den mycket mättande. Man dricker oftast te men även kaffe. Yoghurten är mycket god. Det är förvånande att man äter glass i kylan.

Vi fortsätter att träna ca 7-8 timmar om dagen. Ganska hårt men det går bra. Men den stora utmaningen är nog då jag introducerar Misogi. Vi börjar dagen med andningsövningar på olika sätt. "Ki-andning", "No-breathing", Hakku-andning och till slut också andning med ton och volym.

Det är under denna övning som det börjar bli lite svårt att hålla sig för skratt. Plötsligt låter gruppen som en rysk manskör! Andrej som står mitt emot mig kan inte hålla sig för skratt och är man ganska trött så blir det ju svårt.

Vi fnittrar hejdlöst. Det är "någon" som inte kan hålla tonen vilket låter otroligt dråpligt bland de andra klara harmoniska stämmorna. - Aaaaaaaaaääääää.

Sedan skriver vi ner ramsan på ryska : To Ho Ka Mi, E Mi Ta Me.

Det ser underligt ut…

I lunch-breaken tar vi en långpromenad genom den gamla borgen på kullens topp. Om man går av stigen rasar man rakt ner i snön ( tro mig!) Det är ca 2 meter ner till marken under snön. Gångbanorna i snön är vältrampade och mycket hala. Vi besöker ett kontor för att få en stämpel i mitt visa och blir sittande där ca 1 1/2 timme. Evgeny ser besvärad ut och muttrar om byråkrati, men jag tycker det känns ganska skönt att sitta ner där i väntrummet. Det är varmt och min kropp känns trött och tung, sådär som det känns när man varit ute och åkt skidor en hel dag och sedan sätter sig framför en brasa. Jag betraktar de som väntar. Ett förälskat par, en gammal man, en affärsman, en soldat och funderar över varje individs historia…

Någon stämpel får jag inte efter all väntetid utan en lång föreläsning på ryska om att man måste fylla i blankett B och göra en ansökan på Kontor "såochså" och "såhär kan man inte gör…  Evgeny skakar på huvudet.

Vi åker spårvagn tillbaka till träningscentret. Det är inget kul att stå i snålblåsten och vänta på spårvagnen. Min kropp skakar av köld och det känns som om den kalla vassa vinden blåser igenom allt. Äntligen kommer spårvagnen och vi får trycka oss på. Det är så fullt av folk att man inte kan hålla i sig när den börjar färden uppför backen. Det kostar inte många kronor att åka med den. Fönstren är igenimmade, kanske beroende på kylan där ute eller på alla vi som andas därinne?

Men personerna på spårvagnen är godmodiga och begåvade med mycket tålamod verkar det som.

Snart kommer vi fram till dojon och kör eftermiddags-kvällspass. Vi kör mycket kokyu och vi hinner igenom en hel del taigi. Bocken och jo träning gör vi också.

Det blir en sen middag hemma hos Evgeny och Ileana. Natten försvinner ganska kvickt strax efter att man lagt huvudet på kudden. Upp igen och en full dag framför oss. I breaken andra dagen fotograferar jag på stan. Jag blir ganska intresserad av de stora isstatyerna i stadsparken. Men tyvärr ville inte dessa fastna på filmen. Denna dag kör vi kortare lunchbreak och kortar in kvällsträningen. Vi hinner besöka ett hotell där jag tillslut får den eftertraktade stämpeln utan någon väntetid över huvudtaget! Tänk så enkelt livet kan vara ibland?

Rysk Bastu!

På kvällen badar vi rysk bastu. Jojo, Inget för mesar det här. Bastun håller ett gradtal på ca +110… Man kliver in i bastun och tar med sig en planka. Den skall man sitta på eftersom bänken är så brännhet att man inte kan sitta på den! På huvudet har man en liten handduk (också för hettan) man måste ha tofflor eftersom man annars bränner fötterna. Man funderar på om detta är ett sätt att grilla folk? Snart börjar det kännas som om öronen krullar sig och det blir svårt att andas. Men man kan ju inte vara den första som reser sig och går ut… Jag blir ganska lättad när någon till slut går ut för då kan jag göra det samma utan att tappa ansiktet… (hehe).

Sedan doppar man sig i kallt vatten i en bassäng- urskönt. Nu känns det otroligt avslappnade att flyta omkring i vattnet. Men jisses man är alldeles prickig?!

Huden är illröd och fläckig i vitt. Det beror på att blodet satt fart. När man är avkyld sätter man sig i "grillen igen" och upprepar proceduren.

Efteråt sitter vi i ett litet samlingsrum med bord och fåtöljer och äter en välsmakande middag. Det smakar bra med en kall öl efter detta. Vi berättar aikidohistorier och jag får höra sällsamma historier som rest ända från Frankrike och Italien till Ryssland med senseis som varit där innan mig. En del är mycket roande…eller så är det en kombination av att man badat bastu och dricker öl som gör att det blir svårt att hålla sig för skratt.

Om jag sovit bra hittills så måste jag ha svimmat i säng efter denna dagen.

Nästa morgon känns det bra att lägga någon timme på Ki-övningar.

© Maj Edman

Redigerat av Mats Jakobsson